Äldsta sonen tycker att jag ska skriva om min erfarenheter av att spela World of Warcraft online eller kortare WoW.
Den 28 april 2005 skapade jag mitt WoW-account. Jag hade provat på mina söners account tidigare men nu satsade jag på ett eget som bara jag själv skulle använda. Mina vänner tyckte att jag var knäpp. Ja, de sa det ju inte rätt ut men kommentarer som ”att sånt skulle de aldrig slösa tid på” och liknande avslöjade vad de tyckte och förmodligen tycker fortfarande. Jag brukar inte diskutera mitt WoW-spelande med dem.
Jag har aldrig varit något fan av TV-spel men jag hade tidigare spelat en del data-spel som ”Dungeonkeeper 2″ (jätteroligt men svårt), ”Ultima 7″ och ”Baldurs Gate”. Jag gillar Fantasy och Wow är som att få gå in in en annan värld. Man kan röra sig fritt på ett annat sätt än de tidigare nämnda spelen.
I början hade jag svårt att få till det med alla knappar, muskontroll och förstå vad allt betydde. Dessutom befarade jag att jag skulle bli illamående precis som jag blivit med en del tidigare dataspel. Lite kände jag i början, och de kan jag fortfarande känna av när jag inte spelat på länge, men jag vande mig snabbt. Yngsta sonen uppmanade mig att träna på att gå med min ”gubbe” i en serpentin-liknade trappa om och om igen tills rörelserna satt i ryggmärgen. Den yngre generationen som vuxit upp med tv-spel verkar redan ha denna finmotorik i sin ryggmärg.
Nu är ju WoW ett onlinespel och det är meningen att man ska interagera med andra spelare. I början tyckte jag det var jätteläskigt. Jag var rädd att jag inte skulle förstå eller kunna göra mig förstådd och att jag skulle vara för långsam vid tangentbordet. Jag var rädd att göra bort mig. Något som den yngsta sonen, som fick hjälpa mig mycket, inte kunde förstå. ”Det är ju ingen som vet vem du är” menade han.
Jag provade flera olika klasser (Druid, Hunter, Warrior, Rogue), olika raser ( Nightelf, Dwarf, Human) och olika servertyper (PvP, RP) men Nigthelf druid på en rollspelsserver blev det jag fastnade för. Dels för att jag ville slippa alla störande off-charater-spelare och dels för att jag trodde att jag skulle slippar alla hardcore-spelare.
Någon gång i början spelade jag tillsammans lite med yngsta sonen men det var ganska stressande och han tyckte jag var alldeles för långsam. Jag var också lite orolig att sönerna inför sina vänner skulle tycka att det var töntigt att mamma spelade på samma spel som de. Fast så verkar det inte vara så, tvärt om bara de slipper spela med mig. 
Efter ett tag så tyckte jag ändå att jag för säkerhets skull skulle spela på en server där de aldrig spelade och valet föll Moonglade, en rollspelsserver. Eftersom jag ville börja hel från början så valde jag både ny fraktion och därför en ny ras men dessutom valde jag också en ny klass. I Wow finns två sidor Alliance och Hord som är fiender. Detta utnyttjas också i det s k PvP-spelet, en spelare från ena fraktionen kan anfalla en spelare från den andra fraktionen och vice versa. Åtminstone om man spelar på en PvP-server eller går i s k PvP-läge på andra servrar.
Jag skapade alltså en ny karaktär en undead warlock som fick namnet Offalia. På Hord-sidan fanns raserna undead, orc, tauren och troll. Ganska snart var jag även med i en guild och jag upptäckte hur roligt det var att spela med andra spelare. Jag fick en ”bästis” som jag ofta spelade med. Han var inte så jätte duktig och hade inte så mycket koll på saker och ting men det gjorde inte så mycket. Jag började dock efter ett tag fundera för sättet han uttryckte sig på ibland var väldigt barnsligt och jag började undra om han var lite efterbliven eller så. Det var mycket enklare än så han var bara 11 år! Han var ifrån England så därför hade han ju i alla fall språket gratis. I början verkade det inte spela honom någon roll att jag kunde vara hans mamma och han påstod till och med att han inte hade någon mamma och bodde ensam med sin pappa. Efter ett tag fick jag kommentarer från från andra spelare så jag antar att han hade berättat hur det var. Jag kände mig nästan som en pedofil eller i alla fall som en vuxen som gjorde intrång i en ungdomsvärld.
Jag lämnade guilden och började söka efter en ny. Jag provade ett par stycken men kände mig alltid obekväm när det börja diskuteras personliga saker. Istället började jag att tjata på min man att han också skulle börja spela WoW. Tillslut önskade jag mig det som födelsedagspresent och fick som jag ville. I augusti 2006 skapade han sitt account och jag förstod ganska snart hur otålig min son måste ha känt sig när ha spelade med mig i början. Jag spelade under den här tiden på två gubbar. Jag hade en tauren druid som jag skapade när jag var med i min första guild på Moonglade därför att det saknades healer och den använde jag främst när jag spelade med min man.
Nu blev det väl inte riktigt som jag hade hoppats. Någonstans hade jag väl fördomen att eftersom män är mer tävlingsinriktade så skulle snart min man bli minst lika bra som jag på att spela WoW om han bara fick hålla på ett tag. Nu har det gått tre år och periodvis har jag nästan inte spelat något alls men jag kan nog inte med bästa vilja säga att han är bättre än jag. Han är fortfarande långsam (det är jag också om man jämför med sönerna i alla fall) men framför allt har han så dålig ”koll” på hur saker och ting fungerar och så verkar han ha otroligt dåligt lokalsinne. Han vet ofta inte vart han är i Wow-världen och vet inte hur han ska ta sig från den ena platsen till den andra.
Så kom först expansionen ”The Burning Crusade”. Spelvärlden utökades och högsta level ökades från 60 till 70 och i den nya delen kunde man använda flygande djur att flyga på. Jag skapade en ny gubbe i den nya rasen draenei på en server som sönerna spelade på för att få lite hjälp med boost. Min man hade redan en gubbe där som han fortsatte på. Vi ett tillfälle så boostade äldsta sonen, tillsammans med några guild-kompisar, oss i den första dungeonen. Oj, vad snabbt det gick. Så snabbt att vi, mannen och jag, bara sprang efter och lootade. En av guild-kopisarna var en som snabbt skulle göra en alternativ karaktär och ville ha en grej som droppade hos slut-bossen. Jag visste det men efter att haft fullt sjå med att hänga med och att hinna loota så trodde jag ju förstås att de som boostade oss hade tagit vad de ville ha när vi väl hade dödat sista bossen. Att de inte hade det förstod jag när sonen i party-chatten röt ”Mamma”. Efter det blev jag kallad ”Ninja-mamma”.
Ganska snart, förhållandevis i alla fall, nådde vi level 60 och började spela i den nya zonen. Nu skulle vi göra allt t o m dungeon-quester. De första gick hyggligt, vi var i och för sig på en lite högre lvl än vad man behövde. Jag var dock shaman och de kan hela och det verkar alltid vara brist på healer så därför gick det hyfsat att hitta grupper. Jag tror det var den tredje dungeonen vi skulle göra då man i party-chatten helt öppet beklagade sig över hur dåligt min man spelade och att man skulle ”kicka” honom och straxt gjorde. Naturligtvis lämnade jag också partyt då så fick de klara sig bäst de kunde. Sedan dess har vi inte försökt oss på att göra dungeons.
