Mannen och jag startade på nytt på en ny server för att slippa alla uttråkade level 85-spelare som spelat sedan tidernas begynnelse. Han med en hunter och jag med en feral-druid. De är så kallade damage-klasser och när man gör en dungeon med en grupp om fem spelare så är tre av dem just damage maker och alltså märks det inte så mycket om en av dem är lite sämre. Trodde jag i alla fall.

Äldsta sonen tyckte att jag skulle installera en damage meter så jag kunde se hur mycket skada jag gjorde i en grupp. Någon gång har jag kommit trea men för det mesta fyra. Det vill säga jag gör mer skada än healern, tack och lov, men mindre än tanken. Då är jag dessutom oftast flera levlar högre än mina gruppkompisar. ”Suck!” Jag känner mig som världens sämsta spelare.

Sönerna tycker jag gnäller. De är övertygade om att det bara är övning som fattas. Men jag undrar jag … Kan verkligen en medelålders kvinna bli lika bra som en ung person som vuxit upp med TV- och dataspel. De vet precis vart de har sina tangenter på tangenbordet och alla musrörelser sitter i ryggmärgen. Jag måste fortfarande titta ner på tangentbordet för att kolla vad jag har mina knappar.

Jag var ganska nöjd med att göra alla quester som inte innefattade dungeons och att jobba på mina skills i mina olika professions. Men äldsta sonen undrade då  upprört  hur jag kunde spela världen största MMORPG-spel utan att  interagera med andra spelare. Det var ju det som var vitsen!!!

Så som sagt vi började om från början igen mannen och jag. Vi är med i var sin guild, vi gör dungeons men än har ingen av oss varit med i battles mot andra spelare. Där går gränsen. För övrigt skulle vi inte ha en chans.

Sonens la av strax före jul. Typisk för han hade önskat sig grejor för att ”hotta up” den och hade sett fram emot att få spela på jullovet. Nu fick han ju i och för sig endast pengar som bidrag till nya delar. Sedan for han upp till fjällen med kompisar men när han kom hem så hade sakerna kommit och på lördagkvällen började han och jag skruva. Vid midnatt gav jag upp och sa att nu får vi fortsätta imorgon.

Nästa morgon hade vi fått alla saker på plats men den ville inte starta. FAN, tänkte jag vad är fel nu då? Moderkortet hade blivit utdömt av ett proffs och på grund av det så var det och processorn och ram-minnena nya. Är det något annat som kan vara trasigt? Fläktarna gick i gång men stannade så nätaggregatet borde fungera (det var utbytt vid ett tidigare tillfälle dessutom).

Vi plockade loss allt igen och började från början. Vi var ju trots allt ganska trötta kvällen innan så något satt kanske inte riktigt som det skulle. Till slut satt allt på plats igen (på samma platser) och nu FUNGERADE DET!

Glad i hågen dammade jag ur min egen dator (som vi haft som referens) satte i två extra minnen som sonen skrotat och försökte sätta igång den. Inget hände! Jo, två blå LED-lampor på framsidan tändes så fort strömmen sattes på  och det har jag inget minne av att det brukar hända tidigare. Tanken att jag råkat rucka på något när jag dammade ur burken gjorde att jag gjorde som med sonens dator, jag plockade loss allt och satte dit igen. Fortfarande hände inget och då fanns det inget mer jag kunde göra. Mannen plockade fram mätutrtustning för att kolla om det överhuvudtaget fanns någon spänning över on-knappen men tyvärr var batterierna i mätapparaten slut.

Var mitt moderkort också slut? Enligt proffset håller moderkort bara en tre fyra år nuförtiden. Även min dator har en AMD-processor och tydligen är det svårt att hitta nya moderkort till dem så då blir det ny processor och nya minnen. Alltså nästan en ny dator efter bara fyra år!

I måndags var tillbaka till proffset men den här gången då alltså med min dator. Han suckade när han öppnat min dator och visade mig genast en kondensator på moderkortet som såg misstänkt ut. Efter lite pillande och grejande så gav han upp. Kan det inte vara nätaggretgatet frågande jag lite hoppfullt och han erkändet att det kunde det i och för sig vara. Efter lite rotande bland sina saker hittade han till slut ett aggretagat som passade, datorn gick i gång!

Nu har jag beställt ett nytt nätaggregat och det kommer förhoppningsvis idag eller i morgon.

Nu använder jag mannen dator när han inte är hemma. Jag har provat att spela WoW på den men det är jätteobehagligt. Jag blir åksjuk! Så fort man rör på musen svajar bilden. Om det är den dåliga grafiken eller vad det beror på vet jag inte säkert. Så nu mera är det mannen som står på tur för en ny dator. Den måste var närmare 10 år men ännu har inget gått sönder. Vilken utveckling, datorerna blir snabbare med bättre grafik men håller bara i tre år!

Sönerna tycker ju att vi ska spela fullt ut den här gången. Det vill säga spela med andra spelare, gå med i en guild, göra instanser för att så småningom blir så duktiga att vi kan vara med och spela i raider. Jag har gjort allt det där, utom raider, men jag känner mig inte speciellt sugen på att göra det igen. Så mycket tid och engagemang vet jag inte om jag har lust att lägga på ett dataspel.

Jag vet att det kan var mer än ett dataspel. Speciellt äldsta sonen har fått en massa nya vänner både i Sverige och ute i Europa och har vid ett par tillfällen varit på guild-möten i Belgien. Jag tvivlar på att jag skulle ha så mycket gemensamt med dem. Sedan är det det här med engelskan, jag är inte riktigt bekväm med den. Visserligen ger övning färdighet men jag tycker att det går lite segare när man är över 50. Men jag har börjat försöka skriva utan att titta på tangentbordet. Jag har ju faktiskt gått en skrivmaskinskurs en gång i tiden och kan sönerna så borde jag kunna som har rätt fingersättning

Flisan - en warlock goblin

Villja - en worgen druid i vargskepnad

Villja - i människoskepnad

Mina nya karaktärer

Jag tror inte jag har spelat på över ett år men mannen har fortsatt. Därför hade jag tänkt att ge honom den nya expansionen i julklapp och eftersom han hela tiden tjatar om att det var roligare när vi spelade tillsammans så hade jag tänkt att julklappen skulle innehålla även att jag spelade ett tag.

Tyvärr krossade Elgiganten mina planer när de dagen ”Cataclysm” släpptes sålde den för endast 149 kr men bara den dan och så länge lagret räckte. Och de annonserade om det på sidan 5 eller något sådant i DN!!
Mannen som är en trogen DN-läsare såg ju förstås det och for iväg och köpte den. Det var inga problem för honom det fanns några till som var där och köpte men någon anstormning verkade det väl inte vara. Så jag ringde äldsta sonen och bad honom köpa ett till mig.

Sedan insåg jag att det inte skulle gå att vänta till julafton och delvis så var ju julklapps-idén ändå förstörd så nu spelar vi.

Vi börjar från början och sönerna hade spelskola med oss här igår kväll och nu har vi fått läxa. Allt för att vi ska kunna hänga med ungdomarna som spelar för den här gången måste vi spela spelet fullt ut och då gäller det att veta hur man ska hantera sitt tangentbord. Tycker i alla fall sönerna

Naturligtvis tycker jag att man med alla medel ska stävja rasism men vad är egentligen rasism? Är man rasist bara för att man gärna vill ha saker och ting som man är van vid?

Jag har själv inte större erfarenhet av den här problematiken egentligen men jag tycker ändå att jag kan förstå de som är rädda för att Sverige ska förändras så att de inte längre känner sig hemma. Min kontakt med invandrare  under mitt 50-åriga liv har bara varit i små portioner. Någon enstaka klasskamrat och arbetskamrat. Men jag minns hur det var i Alby när vi hade firman där. Från början såg centrumet ut som alla andra centrum som byggdes vid den här tiden med Posten och Konsum eller Ica. Ett antal år senare, när vi flyttat där ifrån, gick det inte alls att känna igen sig. Inget Konsum utan bara affärer med ett sortiment som vi inte var vana vid.

Ett annat exempel, mina föräldrar bodde i ett kedjehusområde i Hallunda. De hade en väldigt trevlig umgänge med grannarna på gatan. Men så säljer ett par sitt hus till en invandrar familj och till en början var det inga problem med det. Så småningom så såldes ännu ett och ännu ett. Tillslut hade de bara invandrarfamiljer som närmsta grannar och då kände sig mina föräldrar inte längre bekväma så de flyttade. De kunde välja men de som inte kan eller vill flytta hur känner de sig? Jag tycker mig ana att mina föräldrars tolerans mot invandrare försämrades efter det här och då kan jag tänka mig att det finns ännu mer extrema situationer än de här exemplen.

Egentligen tror jag inte att det är att det är invandrare som gör det hela till ett problem. Det kan lika gärna vara andra grupper som man känner sig obekväm inför. Min svärmor byter gärna trottoar om hon ser att hon kommer att möta ett gäng skräniga ungdomar och hon vägrar gå in i en tunnelbanevagn om det sitter en fullgubbe där.

Så vi ska inte göra människor till rasister för att de är rädda och obekväma. Vi ska lyssna på dem och ta dem på allvar för annars kanske de faktiskt blir rasister och röstar på SD nästa gång om de inte redan har gjort det.

Så det är långt kvar innan Sverige ”tas över” av invandrarna och det kommer gå så långsamt att man inte kommer vara medveten om förändringen och den förändringen kommer säkerligen var speciellt svensk och ”invandrarna” kommer att betraktas som svenskar. Det har ju hänt förr i historien för invandring är något som sker hela tiden och alltid kommer att ske.

Men i vissa områden är integrationen ett problem och det får inte politikerna soppa under mattan och låtsas att det bara är människor som är rasister som tycker att det är ett problem.

Jag har ursäktat mig själv med att alla partier säger ungefär samma sak och att man inte blir klok på vad de egentligen menar. Naturligtvis kan man inte bilda sig en uppfattning om vart de politiska partierna står enbart genom att lyssna på valdebatter. Man måste bry sig och engagera sig hela tiden och följa med i nyhetsrapporteringen dagligen. Min ursäkt inför mig själv är att jag inte förstår och att det är så krångligt men är det sant? Är politikerna genier och är politik en avancerad vetenskap? Nja, ska jag tro sonen (som studerat statsvetenskap) så är det snarare tvärt om. Det flesta politiker har ingen avancerad eller hög utbildning, de har bara lärt sig att säga rätt saker. Kanske är det därför så svårt att få politiker att utveckla sina resonemang och få det de säger begripligt.

Det kanske är i senaste laget men nu har jag lovat mig själv att engagera mig. Fråga mig själv vad jag tror är viktigt för Sverige och vilka som i framtiden kan styra Sverige mot att bli ett samhälle som jag vill leva i.

Semestern har varit skön men har försvunnit väldigt snabbt. Vi har varit på vårt torp i Östergötland och därifrån hälsat på diverse släktingar som bor i närheten. Mycket tid har vi också lagt på golfspel. Vi hittade en perfekt nybörjarbana ganska när vårt torp.

Vi gjorde även en resa ner till Helsingborg med övernattning för att ta färjan över till Helsingör för att ta tåget till Louisiana. Det blev väldigt lyckat.

Louisiana

Efter mycket åkande hit och dit så beslöt mannen och jag att vi skulle acceptera erbjudandet att sova över en natt hos min mor. Det är något jag inte gärna gör av olika skäl men nu var det två olika utflykter vi bestämt att göra tillsammans med mamma och hennes man och vi började som sagt ledsna på allt bilflängande hit och dit.

För det mest gör vi annars bara kortare besök hos dem och nu var det två saker jag slogs av. Det första, vilket jag i och för sig märkt förut men inte i vilken omfattning, var hur otroligt negativ min mor är.
Till exempel, vi har ju börjat spela golf mannen och jag, det har min mor aldrig gjort men ett par gånger har hon, för evigheter sedan, gått med när en av hennes ex spelade och det var dötråkigt så hon skulle aldrig kunna tänka sig att spela själv.
Hennes man använder deras dator lite grann och är nyfiken på vissa företeelser så som Facebook bl a. När vi försöker hjälpa honom så deklarerar min mor högljutt att det där intresserar henne inte det minsta. Vilket jag tycker är synd för det skulle ju vara ett sätt för henne att ha lite kontakt med sina barnbarn.
Nyligen fick de ställa in en resa till min moster på hennes 75-års dag därför att mamma hade förstoppningsdiarré. Fast på något sätt undrar jag om det var något som hon hade som ursäkt för att slippa åka. När jag undrade om hon inte skulle kontakta en läkare, hon säger sig ofta ha det här problemet, så fnös hon bara och sa att det finns inga läkare som man kan lita på. Det hade hon läst i tidningen!
Sedan var det alla negativ kommentarer och diverse bekanta, och obekanta med för den delen.

Det andra som slog mig var hennes dåliga minne. Först reagerade jag inte för det rörde sig om mindre betydelsefulla saker och jag tänkte att hon väl inte hade lyssnat ordentligt. Hon brukar säga att hon har dåligt minne och när jag till slut insåg att hon verkligen inte mindes planer vi gjort upp dagen innan så sa jag att hon kanske skulle kontakta en läkare för det kan ju var symptom för något men då säger hon åter igen att man inte kan lita på läkare nu för tiden.

Flera gånger påpekade hon dessutom att hon är för gammal för det och det och att vi också borde tänka på att vi inte är några ungdomar längre. Hon är 73 år! Hon beter sig som om hon var äldre än min svärmor som är 15 år äldre.
Det är som om hon slutat leva och hon är så vitt jag vet fullt frisk förutom att hon bara har syn på ett öga. Eller hur är det? Hur ska jag få iväg henne till en doktor?

Lite har värmen med det hela att göra. Jag fixar inte riktigt det där med stekande sol. Även växterna slokar men jag vet att det inte är någon vits med att vattna och nu talar jag inte om de som finns i krukor. Eftersom snart är det dags att flytta ner till landet för ett antal veckor så får de växter klara sig som klarar sig. Vissa gör faktiskt det och krukorna tar jag med mig.

Mannen och sonen tittar på VM-fotboll men jag vägrar för jag tycker det är dötråkigt. Inte kan jag väva för ullgarnet fastnar på mina svettiga fingrar så återstår bara att sätta sig framför datorn och skriva.

Jag kan också berätta att mannen och jag ska prova på att lära oss spela golf. I morgon börjar kursen för grönt kort, 7 x 3 timmar. Vi har redan tagit var sin lektion för att lära oss golfsvingen och har fått hemläxa att öva oss på gula torkade ärtor. Jag är väl inte allt för imponerad av mina framsteg men golf anses ju var världens näst svåraste sport så än har jag i alla fall inte gett upp. Mannen verkar i alla fall mer entusiastisk än när vi började med linedance.

När vi har klarat av golfkursen så åker vi till landet. I år är vårt mål att vara där i tre veckor. Som egna företagare är det svårt att vara ledig längre perioder men vi hoppas att  det ganska sega mobila bredbandet vi skaffat ska fungera så att potentiella kunder kan komma i kontakt med min man och är det något som kräver hans närvaro så får han väl resa upp över dan. Konjunkturen har inte riktigt vänt för oss än så vi är angelägna om att vara anträffbara. Mobiltäckningen är tyvärr väldigt dåligt kring vårt torp i Östergötland.

Nej, nu ska jag ta en dusch och när jag är klar hoppas jag matchen är slut så jag kan få slötitta lite på TV.