… drabbade mig plötsligt i går kväll. Visserligen visste jag att jag skulle känna mig ensam men inte så ensam.
Mannen är på ett nostalgi-jippo på Anderstorp hela helgen och det unnar jag honom verkligen. Jag hade satt ihop ett ambitiöst program med saker jag skulle göra för att inte hinna känna mig orolig som jag alltid gör när han åker iväg så där. Jag började måla de två fönsterna i köket vars karmar är brunbetsade och började ställa in saker i de nya köksskåpen.
Yngsta sonen hade två kompisar här och de tre satte jag framåt middagsdags på att skala potatis och grilla korv. Jag åt tillsammans med dem på den någorlunda röjda altanen, som för närvarande fungerar som arbetsplats för diverse kapningar av reglar och täckskivor o s v, och vi hade jättetrevligt. En av gossarna skulle eventuellt sova över men först skulle de iväg och bada.
Precis innan de sticker iväg säger sonen att han nog skulle sova över hos flickvännen. Då plötsligt kände jag en bottenlös ensamhet. Jag skulle bli helt ensam i huset i natt! Det är inte ofta jag är det.
Inte nog med att jag kände mig ensam för stunden, tankarna gick också till framtiden. Skulle jag en dag vara så ensam? Det finns ju inga garantier för att jag inte skulle bli det. Jag tänkte på min mormor som förlorade sin livskamrat vid 86 års ålder och som det verkade välkomnade döden när den kom 3 år senare. Något som jag inte riktigt kan förlika mig med. Jag tänkte också på min svärmor som är en vital och energisk dam på 87 år. Tyvärr är inte hennes två år äldre man inte riktigt lika alert. Känner inte hon sig fruktansvärt ensam?
Vi skapar som unga en familj och sätter barn till världen och tror att den familjen ska vara för evigt. I alla fall väldigt länge som det känns när man är 25-30 år. När man är 50 så känns det som ett ögonblink. Just nu känns det som om våra bästa år är över. I alla fall är tiden över som den familj vi en gång var, det är bara att inse.
Kanske det varit annorlunda om jag haft en egen karriär som jag kunnat lägga min energi på. Kanske är det bara en mellanperiod innan barnbarnen (tänk om vi inte får några, gud förbjude) kommer.
Så hur dämpade jag min ångest? Naturligtvis fanns det inga vettiga TV-program så efter en timmes zappande mellan kanalerna gav jag upp. Hade sonen varit hemma hade jag kanske fått ro till att läsa en bok men nu blev det i stället spel på hans account på ”Age of Conan”. Jag spelade tills klockan var över ett. Då gick jag upp och la mig med den bärbara telefonen och fjärrkontrollen till larmet brevid mig. Fjärrkontrollen larmar nedervåningen men fungerar också som överfallslarm. Naturligtvis glömde jag att larma av när jag gick ner till köket i morse. 
Att ha varit Gräsänka i två år så har jag trots att jag var bara ensam på veckorna fått tänka i jag-form istället för vi-form. Jag lärde mig att återigen tänka på vad jag vill, vad jag önskar och vad som är viktigt för mig. Att ingen annan än jag kan hitta harmoni och balans i mig förutom jag. Det var nyttigt, men det var väldigt plågsamt.
Nu har jag svårt att anpassa mig efter min man som är hemma hela dagarna…*S* Allt blir nog lättare och mer normalt då han börjar jobba i augusti.
Då jag åker till sommarstugan ensam får mig att känna mig en smula obekväm till en början, jag kan känna igen mig i det du berättar. Man blir så himla ensam! Men jag försöker att gotta mig i det och se det som en självhealing *L*. Att prata med sig själv är rätt nyttigt ibland:)
*solkramar*
Det visade sig bli en väldigt trevlig helg. Jag hittade att H också var ”ensam” för hennes man och son seglade.
Så på lördagen tog jag med mig sonen med kompis till henne och hennes dotter och åt och sedan gick vi ner till parken allihop och lyssnade på mellansonens band som spelade där. En väldigt lyckad spelning dessutom! Sedan gick vi tjejer hem och åt efterrätten och hade tjejsnack.
Men du har rätt, det är nyttigt att få rå sig själv för att behålla sin självständighet.