Tiden räcker inte till!
Så är det alltid på våren tycker jag. Det är trädgården som har blivit försummad som jag tagit mig an. Dessutom har jag varit datasupport och rensat både min, mannens och faderns datorer. Pappas fungerade knappt men efter defragmentering och lite rensning av onödiga filer så verkar i alla fall den fungera just nu.
Till råga på allt har jag fått sätta mig och försöka reda ut min fars trassliga bankkonton. Det har varit automatiska överföringar hit och dit och mellan olika banker. Inte undra på om han blir förvirrad. Tyvärr så har hans stackars hjärna svårt att förstå och innan allt blir klart så kommer han väl ringa mig två gånger om dagen. Tänk att försäkringskassan ska behöva upp till tre månader bara för att ändra vilket konto hans pension ska gå in på!
Jag har dessutom ordnat så att han ska på tillgång till Internetbank så att jag kan åka över till honom och hjälpa honom med eventuella överföringar mellan konton.
Jag tror jag har kommit underfund med vad min mor ville ha sagt när hon ringde. Hennes man fyller 70 år om en vecka och hon tycker väl att vi ska uppvakta honom. Vi uppvaktar inte varandra på födelsedagarana längre. Inte sedan de valde att ut och åka ut med sin husbil istället för att komma på min mans 50-årsfest.
Det var droppen som fick bägaren att rinna över så att säga. Jag bestämde mig för att inte ha den sortens relation med henne, min mor alltså. Jag ser henne nu mera som en ytlig bekant som man inte kan förvänta sig något av. Det har fungera bra för min del och mina barn tänker nog inte på henne längre. Hennes oförmåga att engagera sig i min familj har sårat mig så många gånger så det är därför jag tagit detta drastiska steg.
Nu tycker hon väl själv att det känns konstigt att ingen av hennes barn kommer och uppvaktar hennes man. För min syster kommer defensivt inte göra det det vet jag. Kanske tänker hon på vad de övriga gästerna ska tänka, vad vet jag? Jag vet ju faktiskt inte ens om de tänker ha något kalas men min ”styvfar” (vi har aldrig levt tillsammans) är en otroligt social människa jag har svårt att tro att det inte blir något. När mamma fyllde 70 förra året så åkte de till Kanarieöarna men det berättade hon i alla fall i förväg.
Nej, nu är frukosten slut så nu måste jag jobba!
Oooh, jaaa…. jag tycker det är svårt med jular och födelsedagar. De är en riktig grogrund för gräm och dåligt samvete. Jag tycker så himla illa om alla förväntningar och måsten.
Jag har en ickerellation med min morfar och hatar när mamma tvingar mig att prata med honom i telefonen om de rings just när jag ”råkar” vara på besök hos mamma. Ungefär som att inte min morfar och jag är vuxna nog att ta hand om det där själva…. vi har ju ett vinnande koncep – båda undviker varandra.
(har jag sagt att du skriver bra? … det gör du!)
Åh, tack för berömmet!
Precis vad jag behövde just nu *glad*
Jag tycker inte jag har något att skriva om bara. Allt låter så negativt och gnälligt.
Relationer är knepiga. Jag brukar resonera som så att föräldrar har större ansvar för sina barn (=behöver ta större hänsyn) än vise versa. Man kan inte välja sina föräldrar men man kan välja om man vill sätta barn till världen.
Sedan tycker jag ju förstås att man så långt som möjligt ska visa respekt för alla människor men man ska också ha mod att bryta relationer som man mår dåligt av.
*ler*… det är så lite så.
Men en fundering…. man kan ju välja att skaffa barn eller inte, men man kan ju inte beställa en efter önskat mönster. En sportfåne, en musikalisk, en blyg, ett mattegeni osv… man måste väl stå ut med de nycker barnen får för sig?
Så jag röstar på det där med respekt och breda tålamods marginaler
Ha en skön helg!
Nej, har man så speciella önskemål hur sitt barn ska vara så blir man nog besviken. Och ”nycker” jag vet inte hur jag ska tolka det?
Allt jag kan säga är att skaffa barn är en spännande ”resa”, att få se hur en individ utvecklas från spädbarn till, förhoppningsvis, en vuxen människa. Att få vara delaktig i denna utveckling. Det är fascinerande!
Trevlig helg, du med!