För ett halv år sedan hände något som gjorde att vår relation till våra närmsta grannar blev minst sagt ansträngd.
Den förfördelade parten är egentligen min supersnälle man. Kvinnan i familjen gjorde något i oförstånd som kom att drabba min man men hon försöker ge min man ansvaret för det inträffade.
Jag tycker egentligen att ansvaret ligget på hennes man och hennes dotter som i mitt tycke är lite väl arroganta. De gör saker och ting på sitt eget sätt och struntar i lagar och förordningar och struntar i vad andra människor tycker. De klarar tydligen av detta utan samvetsförråelser och ger ett oerhört säkert intryck. Kvinnan ifråga försökte gå i deras fotspår men är inte av samma skot och korn och är egentligen en mycket mjuk och trevlig person. Men för att klara det här ”ansvaret” som hennes dotter lagt på henne hade hon behövt detta auktoritära sätt som dottern och mannen har men som hon saknar.
När det nu gick som det gick så fick hon nog mycket skit från sin familj och då var det enklaste för henne att göra min man till syndabock.
Vi försökte reda ut saker och ting på en gång när det hänt men trots att det var de som inte följt reglerna så var de oss de ansatte. Varför hade vi inte sagt ifrån ordentligt? Vi borde veta att saker och ting måste ha sin gång. Kort sagt var vi ena riktiga gnällmånsar! I grund och botten så tycket de att det inte var mer än rätt att vi var med och betalade vad konsekvenskerna blev av deras bristande ansvar.
Tack vare försäkringarna så blev det inget ekonomiskt ansvar för vår del men stämningen oss grannar emellan är fortfarande ansträngd. För min egen del så betackar jag mig för umgänge med sådana människor. Jag tyckte mannen och dottern var obekväma redan innan incidenten. Min man och mannen umgicks en del förr och pratar väl fortfarande med varandra då och då. Av kvinna har jag knappt sett skymten av och hon tycker säkert att det här är lika jobbigt som jag.
Hur ska jag göra? Låtsas som om ingenting har hänt eller försöka prata med henne? Jag är ju egentligen inte intresserad av att umgås med dem igen men det är jobbigt med det här spända läget. Jag tycker han är en skitstövel inte bara mot oss utan också mot sin fru och sin son (som är hur gullig som helst). Det är bara dottern, hans ögonsten, som han respekterar.
knepigt eftersom du inte beskriver exakt vad som hände, historien blir lite rörig och abstrakt för en utomstående. av sekretessskäl har du dock inget annat val än att framställa det så här.
nåväl; de sociala hierarkiska strukturer som bygger upp våra relationer (såväl med släkt som med vänner) kan vara riktigt knepiga att förstå sig på och framförallt svåra att se.
lojaliteten gentemot de egna familjemedlemmarna kan stå i motsats till sympatin för andra, utomstående. det är ofta detta som skapar konflikter; det handlar om känslan av utsatthet och illojalitet.
en bra väg är alltid kommunikation – men inte för att göra sina egna åsikter hörda utan för att förstå hur de andra tänker. om man förstår så lindras känslan av besvikelse något.
upphör att umgås med de här personerna; ha så lite med dem att göra som möjligt. uppträd alltid artigt och rättvist i den mån det går. inte för att ha ryggen fri gentemot dem utan mot dig själv!
Precis så har min tanke varit, man kan välja sina vänner. I bland kan jag ändå tycka synd om henne men som som sagt … hennes familj är hennes problem.
Jag håller med blomman.
Om det går försök låta det rinna av dig, och säg hej när ni råkar ses men umgås inte med dem. Jag har en granne jag tyckte om i början men som visade sig vara gårdsfacist, så nu mer hejar jag men jag stannar inte och pratar. Enklast så. Lycka till:)