Äntligen

… är rörmokaren klar så vi kan diska i diskmaskinen.
Dessutom fick vi dit alla handtag på luckor och lådor. Vi fick borra hål själva och det var lättare sagt än gjort. Vi har valt ett kök med luckor och lådfronter av laminat och det är nästan glashårt så kommer inte hålen på millimetern rätt så funkar det inte. Första lådan fick vi borra hålen större och med nöd och näppe täcket sedan handtaget hålet. Men nu är det gjort!

Nu gäller det bara få tag på någon som kan hjälpa oss dra om lite el. Elektrikern som skulle göra det har fått förhinder. Tills det är gjort så måste vi vänta med att kakla och installera köksfläkten och takanslutningen på den sidan

Dessutom väntar vi fortfarande på kylskåpet. Förhoppningsvis kommer det i början på nästa vecka. Då ska vi sätt upp ett skåp bredvid med micro och ugn. Det blir också lite pusslande så det blir spännande att se hur det blir.

Jag ska bara

… innan jag, förhoppningsvis, målar köksfönsterna en sista gång. Fast jag är inte helt säker på att det blir sista strykningen. I färgaffären tyckte de att jag överdrev när jag sa att brunbetsat behöver 5 lager med vitt för att inte lysa igenom men nu är jag inne på fjärde lagret så vi får väl se …

Helgen blev ju inte så dum till slut utan faktiskt väldigt trevlig. Mellansonens band spelade i parken på kvällen och jag hade ingen lust att gå dit ensam så jag ringde H och kollade om de var hemma. Hon var hemma men mannen var och seglade med sonen så hon följde gärna med. Dessutom bjöd hon oss, mig och yngsta sonen och tillslut även kompisen till sonen, på middag, igen. Vi får bjuda tillbaka när vårt kök är färdigt.

Eating Pebble, sonens band, gjorde en väldigt lyckad spelning. Nog den bästa jag varit på. Ljudet var jättebra och alla fyra bandmedlemmarna sjöng och sonen, “The lead singer”, vågade verkligen utnyttja sina sångresurser. De verkade väldigt nöjda själva också. Dessutom var de ett trevligt avbrott i all death metallica som de andra banden spelar.

Nej, nu ska jag väl inte skjuta upp målandet längre. Det är lika bra att få det gjort!

Ensamheten

… drabbade mig plötsligt i går kväll. Visserligen visste jag att jag skulle känna mig ensam men inte så ensam.

Mannen är på ett nostalgi-jippo på Anderstorp hela helgen och det unnar jag honom verkligen. Jag hade satt ihop ett ambitiöst program med saker jag skulle göra för att inte hinna känna mig orolig som jag alltid gör när han åker iväg så där. Jag började måla de två fönsterna i köket vars karmar är brunbetsade och började ställa in saker i de nya köksskåpen.
Yngsta sonen hade två kompisar här och de tre satte jag framåt middagsdags på att skala potatis och grilla korv. Jag åt tillsammans med dem på den någorlunda röjda altanen, som för närvarande fungerar som arbetsplats för diverse kapningar av reglar och täckskivor o s v, och vi hade jättetrevligt. En av gossarna skulle eventuellt sova över men först skulle de iväg och bada.

Precis innan de sticker iväg säger sonen att han nog skulle sova över hos flickvännen. Då plötsligt kände jag en bottenlös ensamhet. Jag skulle bli helt ensam i huset i natt! Det är inte ofta jag är det.

Inte nog med att jag kände mig ensam för stunden, tankarna gick också till framtiden. Skulle jag en dag vara så ensam? Det finns ju inga garantier för att jag inte skulle bli det. Jag tänkte på min mormor som förlorade sin livskamrat vid 86 års ålder och som det verkade välkomnade döden när den kom 3 år senare. Något som jag inte riktigt kan förlika mig med. Jag tänkte också på min svärmor som är en vital och energisk dam på 87 år. Tyvärr är inte hennes två år äldre man inte riktigt lika alert. Känner inte hon sig fruktansvärt ensam?

Vi skapar som unga en familj och sätter barn till världen och tror att den familjen ska vara för evigt. I alla fall väldigt länge som det känns när man är 25-30 år. När man är 50 så känns det som ett ögonblink. Just nu känns det som om våra bästa år är över. I alla fall är tiden över som den familj vi en gång var, det är bara att inse.

Kanske det varit annorlunda om jag haft en egen karriär som jag kunnat lägga min energi på. Kanske är det bara en mellanperiod innan barnbarnen (tänk om vi inte får några, gud förbjude) kommer.

Så hur dämpade jag min ångest? Naturligtvis fanns det inga vettiga TV-program så efter en timmes zappande mellan kanalerna gav jag upp. Hade sonen varit hemma hade jag kanske fått ro till att läsa en bok men nu blev det i stället spel på hans account på “Age of Conan”. Jag spelade tills klockan var över ett. Då gick jag upp och la mig med den bärbara telefonen och fjärrkontrollen till larmet brevid mig. Fjärrkontrollen larmar nedervåningen men fungerar också som överfallslarm. Naturligtvis glömde jag att larma av när jag gick ner till köket i morse.

Spishällen på plats!

Det som vi fasade för mest är nu avklarat utan problem. Att såga hål för spishällen i vår nya fina ekbänkskiva.

I morgon kommer elektrikern och gör de ominstallationer av elen som behöver göras och har vi tur så kommer även rörmokaren under veckan och efter det kan vi så smått börja använda köket. Fast kylsåpet har ännu inte kommit, det är retfult för det gör att vi inte kan bli klara med den sidan där det ska stå.

Värmen har gjort det omöjligt för mig att sova på nätterna. Tills jag i förrgår kom på att om man vädrar ut övervåningen, där vi sover mannen och jag, innan vi lägger oss så blir det faktiskt ganska hyfsat. Dessutom har jag bytt täcket, till ett tunnare, så de sista nätterna har jag fått lite sömn i alla fall.

Mitt tangentbord pajade i lördags kväll.Typisk för jag hade lovat mannen att spela WoW med honom. Som tur var så hade jag ett sådant där lite tangentbord som liknar det som är på bärbara datorer men det fungerar inte att spela WoW på för jag kan inte ha “Num Lock” aktiverat för då går det ju inte att använda alla bokstäver.
Jag skriver på det nu men ibland trycker jag ner “enter” istället för “skift”. Jag måste köpa nytt. Hoppas jag kan få tag på ett gammaldags ljusgrått för jag gillar inte de här svarta för jag ser så dåligt vart bokstäverna sitter när det är mörkt i rummet. Ja, jag har ingen lampa tänd vid datorn när jag spelar WoW för jag tycker grafiken kommer fram bättre så.

Ja, apropå dataspel så har jag som ansvarsfull förälder provspelat “Age of Conan”. Det är ju faktiskt 18-års-gräns på det och yngsta sonen är bara 16.
Tyvärr så har det gjort att de tider då jag brukar använda för att blogga har gått åt till att spela AoC. Jag spelar nämligen på sönernas respektive account när de är i skolan eller sover. Ska jag skaffa ett eget får det bli efter sommaren för egentligen har jag ju inte tid att spela nu. Dessutom är vi ju inte klara med WoW. Fast jag vet inte än har jag inte blivit “biten” av AoC. Visst är grafiken fantastisk men det kräver sitt ramminne. Jag saknar det fri flödet som WoW, här avstannar allt så fort man pratar med en NPC (none player character) och kommunikationen sker i ett eget fönster. Yngsta sonen är lyrisk över AoCs stridssystem, ett tangenttryck är ett slag och du kan välja riktning och så vidare. Han spelar även CS och gillar att slåss virtuellt men för mig är stridandet bara ett nödvändigt ont. Jag har mest spelat krigare på AoC men nu har jag börjat prova spela Mage så vi får se om det gör någon skillnad.

Golvläggandet

… fortskrider och köket är nästan klart. Det är bara en bit mot den vägg där diskbänken är som är kvar. Rörmokaren kommer på tisdag för att stänga av vattnet till köket och då ska vi lägga sista biten. Dessutom har vi rivit bort all gammal inredning förutom diskbänken så vi ligger bra till och kan alltså gå och dansa Linedance med gott samvete i morgon kväll.

I går kväll bjöd våra snälla grannar H & J på middag och trevligt sällskap. I kväll bjuder svärföräldrarna på middag och i morgon kväll blir det pizza. Sedan får vi se hur länge vi blir utan fungerande kök.

Nej, nu ska jag ut och justera gräsklippningen efter sonen. Han har precis, i förrgår, fått det nya MMORPG-spelet Age of Conan så han har inte tid för så mycket annat.

Skriva istället för att läsa?

PaljettenQ vill veta vilka böcker vi vill läsa i sommar och jag konstaterade att jag läser inte längre lika mycket som förr.

En av anledningarna, ja kanske rent av huvudanledningen, till att jag började skriva blogg var att jag lovade mig själv att skriva om min barndom. Nej, fel summera mitt liv var det ju. Man glömmer fort. Jag blev ju 50 år förra året och det var då jag bestämde för att börja skriva. Jag började faktisk och det gick jättebra. Vissa saker började jag till och med se ur en ny synvinkel.

Sedan började jag känna mig obekväm med att det skrivna skulle hamna i orätta händer. Jag vill inte att mina barn ska läsa det jag skriver än. När det är vuxna alla tre och fått lite livserfarenhet är de kanske mogna för det men inte än. Då fick jag idén att skriva blogg där skulle jag kunna vara helt anonym. Inget material skulle behöva finnas kvar på datorn som någon av misstag skulle hitta. Tyvärr började jag skriva om allt utom om mitt liv gångna liv så anonymiteten var riskerad. Jag plockade bort de bitar jag då hade skrivit om mitt tidigare liv och sedan dess har jag inte skrivit mer om mina första 50 år.

Jag känner mig väldigt ambivalent. Som släktforskare så känner jag att jag vill lämna mina tankar och upplevelser till de efterlevande. Tänk vilken guldgruva det är för de forskare som har släktingar som skrivit dagbok. Som mor vill jag skydda mina barn ifrån obehagligheter i livet. Det finns saker som mina föräldrar, de ständiga tonåringarna, berättat som jag önskar att jag inte fått veta. Saker som jag faktiskt inte har med att göra. Främst är det väl min far men även min mor har undsluppit sig detaljer som jag tycker de kunde behållit för sig själva. Främst har det varit i syftet att ge sig själva upprättelse.

Okej, säg att jag skaffar mig en ny fullständigt anonym blogg med lösenord så ingen annan kan läsa den. Då kan jag skriva vad jag vill och ingen annan kan läsa det. Då har vi nästa problem. Tänk om denna blogg plötsligt försvinner då försvinner ju även mitt material. Alltså måste jag ha en backup någonstans. Måste jag ha en backup så behöver jag ju inte skriva i en blogg. Har jag en backup kan ju någon hittade den i alla fall. F-A-N

Dessutom finns mitt ihopkåpade verk bara i en anonym blogg så lär ju ingen läsa det om något skulle hända mig och då är ju allt förgäves.

Så det är det jag får göra i sommar, fortsätta skriv om mitt liv och spara det på ett USB-minne som jag får bära i en kedja runt halsen. För säkerhets skull får jag skaffa ett bankfack där jag kan lägga det utskriva sidorna. För vem vet om dagens it-teknik fungerar om hundra år.

Reliker

… från en svunnen tid eller vad ska man kalla 5 st knallröda buljonkoppar från gissningsvis slutet av 70-talet? Jag tror att jag aldrig har använd dem. Kaffekoppar, bruna Höganäs, från samma epok. Ska jag kasta, skänka bort eller sälja? Kanske ska kolla Tradera om det finns någon efterfrågan. Jag har svårt att förstå att någon skulle vilja har brunt porslin fast det ville jag ju en gång i tiden. Dessutom verkar mycket av 70-talet var tillbaka.

Nej, en koll på Tradera var det. Sedan ska jag nog ut och rycka lite ogräs för att få lite luft.

Ledig

Jag har ledig dag idag men vad ska jag göra?
Speditören som kom med första grejen till nya köket ringde före klockan sju så jag har redan avverkat frukosten.
Jag kan inte fortsätta med golvet själv för frys och kyl måste flyttas först.
Jag har ingen bil så jag kan inte åka runt och shoppa. I och för sig skulle ju min sommargarderoben behöva förnyas lite och jag skulle kunna ta en promenad ner till centrum men jag har ingen ro att handla kläder. Inte nu när så mycket annat behöver göras.
Jag skulle kunna börja rensa i överskåpen i köket och packa ner det som inte används så ofta.

Så får det nog bli!

Jag får bita mig tungan

… för att inte säga något.

Jag ska inte bli en sådan där förälder som tjatar om barnbarn och än är det väl ingen brådska men det är vål inte så dumt att åtminstone vara öppen för att hitta en partner. Men vad vet jag, vissa är som musslor. *frustrerad*

Varför vill man så gärna att de man tycker om ska få barn? Nu menar jag inte bara ens anhöriga utan, i alla fall för min del, även människor man beundrar. Visst kan man ju tycka en människa med en viss talang ska reproducera sig så att talangen lever vidare men det är något mer. En önskan att dessa människor ska få vara med om denna fantastiska upplevelse som det är att bli förälder. Att från början vara delaktig i ett nytt liv. Se en människa formas till individ och få sin personlighet.

Jag ska erkänna att det är med sorg i hjärtat jag kunna konstatera att flera av de artister som jag beundrar är homosexuella. Jag tror nog att jag kan säga att jag inte är homofob men tanken på att dessa personer inte ska kunna få biologiska barn stör mig. Ja, i det fallet har ju kvinnor det mer förspänt eftersom de kan åka till Danmark och bli inseminerade. Det är ju värre för män för så vitt jag vet är det inte tillåtet med surrogatmödrar i Sverige.

Jag har inget emot adoptioner men jag måste nog erkänna att liten del av föräldraskapets nöjen är att jämföra anletsdrag, kroppstyp, händer, hårfästen och så vidare. Det har hon efter farmor, det har han efter morfar. Speciellt det alldelses nyfödda barnet.

Kanske är det också, i alla fall när det gäller de egna barnbarnen, en förhoppning om att få små kopior av de älskade och få ännu fler att älska.

Nya Lejongap

Jag sådde nya Lejongap och dess har nu grott och dessutom vuxit om sina stackars “syskon” om överlevde förra sådde och som nu står ute i växthuset. Kylan har gjort att allt avstannat i växthuset men nu verkar det som lite mer värme är på gång.

De två stensättningarna är nu klara. Den första blev jättebra med röd sten på 13 x 19 cm. Den andra blev ett provisorium av de 35 x 35 cm stora stenarna som förr låg mellan landen för att gå på. Tyvärr räckte inte sättsanden så det blev lite svajigt och ojämnt men det ser i alla fall snyggare ut en ett land fullt med ogräs.

Hoppas inte kylan har tagit kål på mina små spånadslingroddar nere vid torpet. Det är nämligen ett riktigt köldhål trots att det ligger 25 mil söderut. Har det varit frost så …

Vi får hålla tummarna att golvläggningen går så bra så att vi kan ta en snabb tur ner till torpet nästa helg. Annars vet jag inte när vi kan åka. Eventuellt får jag åka ner själv den 6 juni, mannen ska på racing i Anderstorp då. Frågan är om jag orkar klippa allt gräs själv då som vid det laget bör vara rätt långt.
Hum … får nog tvinga med mig yngsta sonen i så fall.